Jag har lidit klart i min soffa. Listan är inte kryssad hela vägen och snön har vräkt ner. Lagt sig som ett tungt vaddigt täcke över världen som omger mig. Jag är fortfarnade inte smas med mig själv angående vilats vara eller icke vara. Det där med att vilja vara ute när man är inne och att plåga sig själv med att det man valt att göra är det man inte vill... Är du med? Inte jag heller.
Har tittat en del på konståkning i helgen. Skum sport. En kille i strumpbyxor som uppenbarligen inte gillar tanten han fått utan försöker gång på gång att slänga iväg henne. Men se hon kommer tillbaka. Gång på gång. Fastän han försöker att mörda henne på alla upptänkliga vis och slänga henne uppoch ner så kommer hon tillbaka igen.
Skulle maken, klädd i strumpbyxor slänga iväg mig på det sättet så skulle jag aldrig komma tillbaka. Jag skulle, om jag landade på skridskorna, bli stående och inte röra mig. Detta pga min tyngd. Skenorna skulle tränga genom isen och jag skulle bli stående i min tyllkjol och veva vackert med armarna, men komma tillbaka skulle jag inte.
Döttrarna har kommit tillbaka från sin skidresa. Välbehållna och glada och ett äventyr rikare. Den äldsta hade dock ett skumt utseende. Hon såg ut som en undulat kring ögonen. Ögonvitorna kan inte kallas ögonvitor utan ögonrödor. Hade trott att man kunde klara sig utan solglasögon... Det hade väl en mor kunnat tala om att det inte skulle fungera...
Men vem har lyssnat på sin mor, inte jag iallafall!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag som så gärna skulle vilja se dig i rosa tyllkjol, får hoppas att du ställer upp i EM i Helsingfors nästa år.
nu har mina ögon bara en svagt ljusrosa nyans, och jag tycker att det är snyggt =P
puss linnéa
Skicka en kommentar