Inget speciellt kul att skriva om just nu men man får väl försöka varmskriva och se om det blir bättre.
Veckan som gick har varit bra. Konferens i Växjö tog på krafterna. Inte på det sätt som många tänker när man säger konferens med tjoflöjt nattetid. Vi lyckades ordna sömnbrist utan utsvävningar. Om man planerar att ta ett tåg från Stockholms central som går 05,20 så ska man tänka på följande:
*Det går inget pendeltåg som passar.
*Du får ställa klockan på 03,20.
*Du kommer inte att kunna sova för du vet att klockan ringer okristligt tidigt.
*Centralen är inte öppen när du väl tagit dig dit, du får vänta utanför tillsammans med de sista redigt druckna som ännu inte tagit sig hem från krogen.
*När centralen har öppnat finns inget att köpa och vad annat finns att göra på cenralen.
Om man inte tänker på allt det där sså blir det en dryg dag innan klockan är 24,00 och man landat i hotellsängen för att komma igång med en ny arbetsdag som börjar 08,00. Hemma i huset 22,00. Tufft för en medelålders dam som behöver sin törnrosaslummer.
Fredag em bjöd inte på sushi ,men en del dammsugning och man får väl anse att det är tingens ordning. Lördag långpromenad med kompis och jycke och sen på söndagen började det äntligen likna något! Lite drag!
Maken hade vidtalat döttrarna om hjälp med eldning av ris. Man får ju inte elda när man vill och det är väl bra att det finns något som begränsar oss pyromaner. Duggregn, mulet och ingen vind begränsar oxå eldens spridning. Men skam den som ger sig. Det ska brinna. Torr ved, tidningspapper och en skvätt scoutvatten sätter fart på brasan. Vi släpade slibbiga pinnar och kastade på elden. Pinnar i olika faser av förruttnelse varav jag vill påstå att de första är de mest angenäma. Det är ändå ganska fascinerande att se vad som händer och hur många konstiga svaampar eller vad det kan vara som kan samverka för att stubben ska "bli mull tilbaka". (Min bror påstår att gråsuggor på något sätt är släkt med kräftor och när man k0kar kräftor blir de vackert röda så kanske blir gråsuggor rosa?? Men jag tycker inte att det ser så lockande ut.)
Vi jobbade på med vår uråldriga gärning, jag tror nog att våra forntida nordbor gjorde sig ett rejält bål på våren, och timmarna gick i blötan. Runt bålet blev så upptrampat så man gick till anklarna i vatten och risken att det skulle bli gräsbrand fanns inte. Vi hade besämt oss för att grilla korv och så skedde i regnet. Elden var så varm att man kunde inte stå nära utan en tre meter lång grillpinne, (tro mig jag prövade och jag har vare sig ögonfransar eller lugg längre) och en tre meter lång grillpinne är ganska svajig så en och annan korv blev offer till eldguden. Yngsta dotterns kamrat vaar bussig och hjälpte till och hon äter inte kött utan grillade falafel och haloumiost. Såg kul ut när osten segade ner i elden.
Djuret njöt av alla som snällt bjöd på korv och orkade inte ens titta på korv till slut men då kom hans lille promenadkompis och hälsade på och hade fräckheten att nosa i korgen där korven låg och då small det. Så blotet erbjöd visserligen inget blod men en och annan hårtuss och skrikande damer som höll kombattanterna i svansarna.
Jag roar mig med att presentera en bild på hundkompisen (en solig dag) som inte har nåt hål i skinnet trots ett uppfriskande slagsmål!
Veckan som gick har varit bra. Konferens i Växjö tog på krafterna. Inte på det sätt som många tänker när man säger konferens med tjoflöjt nattetid. Vi lyckades ordna sömnbrist utan utsvävningar. Om man planerar att ta ett tåg från Stockholms central som går 05,20 så ska man tänka på följande:
*Det går inget pendeltåg som passar.
*Du får ställa klockan på 03,20.
*Du kommer inte att kunna sova för du vet att klockan ringer okristligt tidigt.
*Centralen är inte öppen när du väl tagit dig dit, du får vänta utanför tillsammans med de sista redigt druckna som ännu inte tagit sig hem från krogen.
*När centralen har öppnat finns inget att köpa och vad annat finns att göra på cenralen.
Om man inte tänker på allt det där sså blir det en dryg dag innan klockan är 24,00 och man landat i hotellsängen för att komma igång med en ny arbetsdag som börjar 08,00. Hemma i huset 22,00. Tufft för en medelålders dam som behöver sin törnrosaslummer.
Fredag em bjöd inte på sushi ,men en del dammsugning och man får väl anse att det är tingens ordning. Lördag långpromenad med kompis och jycke och sen på söndagen började det äntligen likna något! Lite drag!
Maken hade vidtalat döttrarna om hjälp med eldning av ris. Man får ju inte elda när man vill och det är väl bra att det finns något som begränsar oss pyromaner. Duggregn, mulet och ingen vind begränsar oxå eldens spridning. Men skam den som ger sig. Det ska brinna. Torr ved, tidningspapper och en skvätt scoutvatten sätter fart på brasan. Vi släpade slibbiga pinnar och kastade på elden. Pinnar i olika faser av förruttnelse varav jag vill påstå att de första är de mest angenäma. Det är ändå ganska fascinerande att se vad som händer och hur många konstiga svaampar eller vad det kan vara som kan samverka för att stubben ska "bli mull tilbaka". (Min bror påstår att gråsuggor på något sätt är släkt med kräftor och när man k0kar kräftor blir de vackert röda så kanske blir gråsuggor rosa?? Men jag tycker inte att det ser så lockande ut.)
Vi jobbade på med vår uråldriga gärning, jag tror nog att våra forntida nordbor gjorde sig ett rejält bål på våren, och timmarna gick i blötan. Runt bålet blev så upptrampat så man gick till anklarna i vatten och risken att det skulle bli gräsbrand fanns inte. Vi hade besämt oss för att grilla korv och så skedde i regnet. Elden var så varm att man kunde inte stå nära utan en tre meter lång grillpinne, (tro mig jag prövade och jag har vare sig ögonfransar eller lugg längre) och en tre meter lång grillpinne är ganska svajig så en och annan korv blev offer till eldguden. Yngsta dotterns kamrat vaar bussig och hjälpte till och hon äter inte kött utan grillade falafel och haloumiost. Såg kul ut när osten segade ner i elden.
Djuret njöt av alla som snällt bjöd på korv och orkade inte ens titta på korv till slut men då kom hans lille promenadkompis och hälsade på och hade fräckheten att nosa i korgen där korven låg och då small det. Så blotet erbjöd visserligen inget blod men en och annan hårtuss och skrikande damer som höll kombattanterna i svansarna.
Jag roar mig med att presentera en bild på hundkompisen (en solig dag) som inte har nåt hål i skinnet trots ett uppfriskande slagsmål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar